Solovandring i Jämtlandstriangeln - del 2

Dagen efter bjöd på strålande sol och jag packade lätt och gick mot Norge. Det är en av de finaste vandringsdagarna jag varit med om. Varma vindar, massor av vackra renar, en smal stig som bitvis försvann helt när vägen blev till klippor och sten. 

Omtänksamma spänger och gott om renar. En bra vandringsdag!

Hjortronen tittar fram. Inte riktigt mogna än. 

När lilla raststugan dök upp stod där en ren och väntade på mig och allt kändes magiskt. Jag lämnade ryggsäcken i stugan och gick fri ner till forsen och över bron till Norge. Skorna tog jag av och badade fötterna i det kalla vattnet och gick sen barfota upp till stugan.  

Ser ni renen som står och väntar på mig?

Här skulle jag kunna stanna. 

Där hade det samlats lite folk, så jag satte mig en bit bort med min mat för att behålla den fridfulla känslan jag hade. Men maten smakade inte bra och jag mådde verkligen illa. Jag tvingade i mig maten och gick sen långsamt tillbaka mot Blåhammaren. Stannade och fikade, blev nästan påsprungen av en ren. Magisk vandring.

Hej, Norge!

Fötterna får andas och tårna viftas på. 

Lilla trappan däruppe, vem har byggt dig?

På kvällen hade jag gemensamhetsköket för mig själv och tvingade i mig löksoppan som inte var särskilt god. Vad hade hänt med aptiten?

Gott om sällskap, men mer ren än folk. 

"Kan du ta en bild på mig? Ja, jag har inga byxor på mig, men ta ändå."

Lite ensamt i gemensamhetsköket.

Fullt hus.

Solovandring i Jämtlandstriangeln - Del 1

Dag 1. 

I juli 2014 gjorde jag min första solovandring. Det blev Jämtlandstriangeln motsols, med en avstickare till norska gränsen från Blåhammaren. Jag la mycket tid på att planera min mat och var väldigt nöjd med varje meny. Bland annat skulle jag äta rotmos med trattkantareller och renkorv, kryddiga nudlar och löksoppa med hemgjorda vitlökskrutonger.

Dag ett var mulen och jag passade på att äta lunch på Storulvån innan jag begav mig mot Blåhammaren. Maten var ok, men jag kunde inte förstå varför jag mådde så illa. Jag höll väl inte på att bli sjuk?

Äntligen på väg!

Vandringen börjar ju med en saftig uppförsbacke, men efter den är stigen jämn och fin. Jag fick sällskap med några renar och njöt av att äntligen vara på fjället och känna fjällmarken under fötterna.

"Hej renen! Stanna och prata? Nähä!"

Halvvägs började regnet falla och jag stannade till vid raststugan och åt fruktsoppa och smörgås. Jag fick sällskap med två damer som vandrat tillsammans i 20 år. Den här gången hade de med sig en dotter på 13 år. De övertalade mig att äta trerätters middag på Blåhammaren och jag satte fart genom regnet för att hinna fram tidigt och få plats på middagen.

Det är märkligt att vandra i dimma. Sikten blev allt sämre och mitt sällskap försvann bakom mig. Jag såg ungefär 50 meter åt varje håll, men stigen var ju där så jag var inte orolig. Det var några år sedan jag gick den här sträckan och jag kunde inte riktigt minnas hur vägen skulle se ut. Regnet smattrade mot regnjackans huva och jag välsignade mitt regnställ som höll mig torr och varm.

Jag kan vara glad, trots dåligt väder. 

Så dyker plötsligt Blåhammarens fjällstation upp, bara 50 meter framför mig. Det var tjockt med folk därinne och jag fick den sista platsen till kvällens middag. Lite bastu och dusch, rena kläder och sen middag. Chevre med blåbärsmarmelad till förrätt, det minns jag. Resten av middagen har jag glömt (förutom Västerbottensmöret till brödet förstås), men jag fick sällskap med en grymt trevlig tjej från Göteborg som var ute och vandrade med hela släkten.

Köa för att borsta tänderna och sovdags vid nio-tiden. Ni vet hur det funkar. ;)