Fjällräven-byxorna fick en tuff invigning

När vi var i Bruksvallarna för några veckor sedan fick jag inviga mina nya svarta fjällrävenbyxor i G1000. Jag var väldigt glad över de här byxorna som jag hittat helt nya på Tradera, rålängd och allt. Vi skulle ta en lätt vandring på ca 6 km upp till Knallen, en våffelstuga i Bruksvallarna. Vi skulle ta det lugnt på grund av att jag har en fraktur på armbågen som gör att jag absolut inte får trilla så jag behöver ta emot mig med armen. Inte heller kan jag belasta armen alls så jag kunde inte gå med stavar eller så.
Vägen upp var till stor del täckt av snö på grund av den kalla våren. Den sista och brantaste biten var ganska svår att ta sig uppför med mycket snö och jag insåg att det skulle bli besvärligt för mig på väg ner.

Bara för att Knallen är stängd behöver man inte vara utan fika. 

Vi beslutade oss för att ta den andra, flackare, vägen ner. Jag mindes den som ganska blöt och sumpig, men det var bättre än att trilla i snön i den branta backen och göra illa mig. Första biten gick bra. Stigen var torr och det kändes lätt att gå. När vi har ungefär en kilometer kvar stannar M. Han tycker det ser väldigt blött ut framför oss. Jag känner mig kaxig och kliver förbi honom. Marken under mig ger vika och jag får vatten upp till halva låren. Jag faller framåt men M får tag i mig och halar upp mig ur vattenhålet jag klev ut i. Något skamsen över mitt förhastade beslut känner jag att skorna är helt dyblöta (naturligtvis) och byxorna likaså. Hade vi haft en längre tur framför oss skulle jag ha bytt till torra strumpor med en gång, men nu var det så kort väg kvar till bilen. Vi knatar på, jag med kippande kängor och blöta byxor. När vi kommer fram till bilen är byxorna helt torra. Rekordsnabb torktid på det materialet. Jag är imponerad.  

Framme vid bilen - byxorna torra.