Dag tre hoppade jag upp i ottan för att ha gott om tid på den längsta sträcka, 19 km till Sylarna. Fick se på vädret att det skulle bli regn och åska mitt på dagen, så det var bäst att skynda sig.
Lite grått men det ska nog gå ändå.
Vägen kändes lite tung idag och liksom uppförsbacke.
Jag gillar skyltarna i fjällen. Vägvisare mitt i ingenstans.
"Kan du ta en bild på mig?"
Maten gav mig kväljningar och jag åt så mycket jag kunde för att ändå få energi.
Efter ungefär halva vägen ser en Sylarnas fjällstation och det känns så nära, men är ändå så långt borta. Jag kunde se svarta moln samlas över Sylarna och hörde mullret i fjärran. Det kändes som om jag var på väg mot Mordor.
Uppåt och uppåt! Det ser ju så nära ut!
Ni som gått till Sylarna vet att sista tre kilometerna är tuffa med uppåtlut och stenar.
Så skönt att komma in. Sekunden efter brakade ovädret loss och jag slapp bli blöt. Fick sovplats i annexet, som är min favorit med bäddarna på hyllor.
Var inte
alls sugen på min medhavda mat, men blev överlycklig när jag i Varsågod-lådan
hittade ett paket Finnkrisps och smör. Det fick duga till middag. Det fanns
dessutom wifi, vilket kändes konstigt, men väldigt skönt att kunna kontakta
familjen därhemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar